Jag och Stine hade ett ganska djupt samtal idag under lunchen. Det började med att vi pratade om hur tunga saker som sker förändrar en och gör en antingen starkare eller så låter man dom göra en till ett offer. Det fortsatte med att jag frågade henne om hon någonsin tänkt på hur stark en människa faktiskt måste vara som alltid ler och håller huvudet uppe när man möter folk och bryter ihop hemma. Men ingen ska någonsin få tillåtas förstå och använda sorgen/bekymrena emot en. Hennes svar blev att hon visst tänkt på det och att det måste vara människans förundransvärda överlevnadsinstinkt som tar över vid dessa tillfällen. Vårt samtal fortlöpte så att vi precis hann till lektionen (vi glömde kolla på klockan och vips så var det vara 7min till lektionen började).
Det var ett mycket intressant ämne vi berörde "människans överlevnad", det är intressant hur vi som människor bygger upp ett försvar mot vår egen "art" istället för att gå ihop i en stor grupp.
Jag tror att detta kan bero på att vi är ensamma vargar som ibland (precis som alla andra arter) behöver sin flock. Vi bygger upp mini flockar som står upp för varandra och kämpar tillsammans. Mot de andra flockarna kämpar vi om revir och ära. Vi får gentemot de andra flockarna aldrig visa oss svaga för då hugger dem direkt. I vår egen lilla flock kan vi däremot visa oss sårbara och skadade, vi lämnar aldrig någon på vägen om denne inte självmant väljer att lämna oss eller på något sätt skadar vår flock. Är den skadad eller trött bär vi denne på våra axlar. Varje flock har en ledare, en som har mer framträdande karaktär i sammanhang och beslut.
Vissa flockar går ihop och kämpar för överlevnad medans andra flockar finns där för att trycka ner och "utplåna" de andra.
Det jag försöker säga är att vi inte vill visa oss svaga för då hugger någon en i ryggen. Vi har oftast nära (flocken) som stöttar oss i alla lägen och inte vill lämna oss kvar ensamma och skadade efter vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar