Jag fick för någon dag sedan veta att folk som inte känner mig upplever mig som mystisk och skrämmande. Men att när man väl får lära känna mig så är jag världens nalle björn och man kan lita på att man alltid har någon vid sin sida. Mycket intressanta tankar tycker jag. Mest för att jag inte är villig att släppa folk inpå livet så lätt utan att jag är mer avvaktande. Så jag förstår verkligen att jag kan verka mystisk. Jag är väldigt lojal när jag väl har låtit någon komma nära inpå mig och jag är beredd att gå genom eld och vatten för dessa människor. Att jag skulle vara skrämmande förstår jag dock inte riktigt för jag ger ofta folk en chans att lära känna mig utan att jag släpper dom för nära. Men som en person sa " när man ser dig för första gången så ser du självsäker ut och en människa som är mer självsäker än en själv är skrämmande". Så det kan vara förklaringen.
Alla människor har all rätt att vara mystiska, men man ska vara trevlig mot andra människor iallafall. Ingen människa behöver släppa in någon nära inpå om man inte vill.
Jag föredrar att ha några få som står mig riktigt nära och som jag vet går genom eld och vatten tillsammans med mig när det behövs. Några som kan säga åt mig när jag är ute och flyger, men samtidigt kan flyga med mig. Dessa människor kan man kalla diamanter då dom är dyrbara och sällsynta, dock så föredrar jag att inte jämföra människor med stenar eller kol som diamanter faktsikt är, utan jag föredrar att kalla dom för riktiga vänner.
Med andra är det nog bra att folk uppfattar mig som mystisk och skrämmande, för då håller sig människor som inte verkligen vill lära känna mig borta. Jag behöver alltså inte arbeta så hårt för att håll dem borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar