Igår var jag på Sunderby sjukhus, när jag var på väg hem stannade jag till och tittade på en modell av sjukhuset i väntan på bussen. Då kommer det en äldre man gåendes mot mig och då det är lite trångt tar jag ett kliv åt sidan för att han skall kunna ta sig fram. Men istället för att gå förbi mig stannar han och kollar på samma modell som jag tittar på. Jag märker att mannen tittar på mig, så jag tittar upp och ler lite mot honom, då frågar han mig "jaha har du tänkt bygga något sjukhus?". Jag skrattade lite och sa "Ja det hade ju varit något" och så var samtalet om sjukhus i fullgång. Han pratade om att det en gång varit Europas modernaste sjukhus, men att det behövs så mycket mer än ett modernt sjukhus för att sjukvården skall fungera. Vilket jag fullständigt höll med om. Han pratade om att dagens folk och främst ungdomarna värdesatte en 100 lapp extra i börsen varje månad, men det dom egentligen får som dom dessutom inte tänker på är högre patientavgifter, sämre skola och dessutom dyrare barnomsorg. Fort var den där 100 lappen varje månad borta. En 100 lapp mer i månaden för en person går åt fort, men en extra 100 lapp från varje skattebetalare gör mycket för en stats välfärd. Jag tänkte lite och var tvungen att erkänna att jag aldrig tänkt så, även om jag är mer villig att betala extra skatt än att få en skattesänkning. Mannen skrattade lite och sa att jag inte var ensam om det, men att jag i alla fall hade en sund syn på skattebetalning. Sen hann vi inte prata så mycket mer för min buss kom, så jag tackade mannen för att han hållit mig sällskap under tiden jag väntade på bussen. Mannen sken verkligen upp och sa att det var han som skulle tacka. Hans leende gjorde min dag, för mig var det där några minuter i mitt liv som annars skulle gått åt till att bara sitta och vänta, men som nu blev till något helt annat. För den mannen kan mina minuter ha varit dom bästa minuterna som hänt honom sedan han kom till sjukhuset. Vem vet?
Idag var jag tillbaka på Sunderby sjukhus, där stötte jag på en äldre man i väntrummet som ville prata om vädret och om livet i Kalix. Vilket han mer än gärna fick göra då min tid på röntgen hela tiden försköts. Vi satt och pratade i nästan 1,5 timme innan jag fick komma in på min undersökning och efter tre upprop av mitt namn kunde han det. När dom kom en fjärde en gång så sa han "jaha nu var det din tur då". Jag tackade även denna mannen för sällskapet och då säger han "tack själv, det är inte ofta man stöter på så trevliga ungdomar, som har tid att prata".
Hans ord fick mig att tänka, är det här den värld som vi vill ha? Den värld vi med stolthet skall kunna säga att vi har varit med och byggt. En värld där vi inte har tid, trots att vi sitter i ett väntrum eller väntar på bussen, med våra gamla. Dom som mest av allt behöver oss, dom som burit oss och banat vår väg i livet, är inte längre något vi tar oss tid för? Jag vet inte, men jag är glad och stolt att mina föräldrar valde att fostra mig så att jag ser att den där tiden är viktigt, betydande och att den finns för andra människor.
Mötena med dessa två herrar var riktigt trevliga och jag är glad att jag fick chansen att dela några minuter av mitt liv med dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar