Att Inte Bli Trodd

Efter en dag då jag bara strosat omkring, gjort det jag känt för och ätit det jag velat istället för att göra det jag måste och äta det som rekommenderas, känner jag mig lite bättre än igår. Nu skulle lite sömn sitta fint.
 På väg till Bettfys som jag besökt idag tänkte jag en hel del på min resa hit. Snart har jag gjort 2 operationer i båda käklederna och fått 2 stycken nya bettskenor, men vägen har inte varit så lätt. Det jobbigaste har inte varit smärtan eller bristen på sömn, även om det verkligen gjort sitt, utan det jobbigaste har varit att inte bli trodd. För 8-10 år sedan började vi utreda vad som var fel, varför jag inte kunde gapa och varför jag alltid hade huvudvärk. Men att vara 13-14 år och ha den värken är inte normalt så jag förstår verkligen att man inte tar en så ung tjej helt på allvar. Men för mig var det sanning, det var min vardag helt enkelt. Frustationen att inte bli trodd går inte beskriva och upplevs förmodligen olika av alla, men för mig var den påfrestande. Desto äldre jag blev desto mer seriöst tog dom mig och jag började få gå på regelbundna kontroller (ca 1 gång i månaden) tills jag fick en tid för magnetkameraundersökning. Man kunde konstatera käkledsartros, samt att ben låg på ben så det blivit en sprick i undre käkbenet, vilket inte är något som händer över en natt utan sker under lång tid. Läkarna och folk runt mig konstaterade den ena efter den andra "det är ju inte konstigt att du har ont". Så när magnetkameraundersökningen var gjord gick det fort att få övriga tider och det som var regelbundna kontroller övergick till ständiga besök, tills operation 1 var gjord. Så återgick det till regelbundna kontroller och så har det förblivit nu fram till operation 2 som blir av på torsdag. Desto äldre jag blev desto fler sjukvårdspersonal byttes ut och jag tror och hoppas verkligen att det handlade om ålderströtthet, att dom inte orkade med någon fler "gnällig/besvärlig" patient och att det inte alls är likadant idag för våra yngre som kommer med samma smärta som jag har haft. För oavsett om man väljer att vaken dygnet runt i sin ungdom ska man ha en valmöjlighet att få sova och viktigast av allt, att känna tillit till de vuxna som man ska vända sig till när livet krisar sig och kroppen inte gör/beter sig som man vill. För dom vuxna är de människor som levt livet innan oss. Jag har haft tur som haft föräldrar som aldrig tillåtit mig att ge upp. Inte ens när jag sett att jag "återigen" ska få träffa en ny tandläkare och behöva förklara hela händelseförloppet igen. Tacka vet jag Jeanette och Peter som jag träffat de senaste 3åren som trott på mig och verkligen gör allt för att det ska bli bra. Tack vare dessa två människor är det jobbigaste att inte få sova och inte att inte bli trodd. Nu blir det nog bättre snart, så länge det finns människor finns det hopp som en klok tjej sa åt mig.