Man Mognar

Jag har börjat bli van att alltid ha folk omkring mig, nästan bortskämt van. Jag har någon vid min sida när jag somnar, när jag vaknar och under dagarna. Så nu när jag sitter här och har suttit här ensam i snart 4 timmar börjar man känna sig smått ensam, trots att jag ska möta upp ett gäng kompisar på ca 1 timme så har jag den känslan i mig. I början tyckte jag att det var skönt att vara för sig själv, men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer ensam trots att jag varit lika ensam hela tiden. Tidigare valde jag en hel del att vara ensam, jag var den där ensamma vargen, men människorna jag har omkring mig nu har fått mig att bli något annat. Dom har fått mig att bli ett flockdjur, kanske en pingvin eller en myra? Jag har gått från att vara en sluten blomma till att blomma ut och just nu blommar jag förfullt med gödsling av dom som är runt mig. Det är skönt att få blomma, blomma så där som jag trodde att man gjorde i tonåren, men som visat sig vara helt fel. Hade jag blommat då hade jag inte varit den blomma jag är idag, jag hade blommat för tidigt, alldeles för tidigt och jag hade inte uppskattat det jag uppskattar idag. Skillnaden på att blomma i tonåren och nu är att man gör allt roligt på ett mer vuxet och eftertänkt sätt än man hade gjort för 8-9år sedan (oj tänk att det är så länge sedan jag kom in i tonåren!), man mognar men inte för tidigt.