Nu börjar jag så smått komma fram från underjorden. Igår kunde man till och med se mig en snabbis på Coop! Det ni ;) Ikväll blir det bowling, tårta och sällskapspel, en kväll utan mina böcker.
Ingen här får tro att jag inte vill detta när jag säger att jag går under jorden. Hade jag inte velat hade jag inte pluggat så mycket som jag gör och inte heller fortsatt på utbildningen. Jag vet vad jag vill och jag vet hur mycket själ jag kommer få lägga ner i det. Men i slutändan kommer det att vara så värt det, för jag kommer få det jag vill och jag kommer att klara det. Allt handlar bara om att tro på sig själv, att man kan klara något. Emellanåt kommer jag vara jätte trött och även om jag inte har allt för mycket plugg att göra så kommer jag kanske inte alltid att vara social. Då måste jag få ta igen mig och göra det jag vill och känner för.
Man kommer inte så långt med att alltid tänka på andra. SJÄLVKLART ska man tänka på andra, stötta och finnas till för sina nära och kära, men genom att alltid enbart göra det kommer man ingenstans. Man måste tänka på vad man själv vill och vad man själv måste göra för att nå sitt/sina mål. Vissa människor följer med på vandringen medans andra inte gör det. Men vad spelar det för roll egentligen? Man kan inte alltid vara rädd för att mista någon och stanna upp hela sitt liv för den sakens skull. Man måste fortsätta vandra mot sina mål, för att uppnå ett så harmoniskt liv som möjligt. Och kom ihåg, en motgång finns endast till för att du ska uppskatta en medgång inte för att bryta ner dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar