Under alla dessa år jag levt har jag lärt mig en jätte viktig sak: det hjälper inte att klaga, man blir inte bättre för det. Men det lättar upp tillvaron lite grann när man får klaga. När folk runt en faktiskt får veta hur man mår och hur jobbig smärtan (fysik/psykisk) är för tillfället. Det hjälper dom att förstå ens frustration, samtidigt som man inte känner sig helt övergiven. För när man mår som sämst, när smärtan är som värst är det lätt att glömma att folk faktiskt står vid ens sida. Man känner sig som den sista människan på jorden eller som att alla vänder en ryggen. Det är dock sällan det faktiskt är så. Ensam är man inte och folk vänder en inte ryggen när smärtan är som värst. Det är oftast man själv som stöter bort de andra. Helt ofrivilligt, så kan man såra dessa människor som kämpar vid ens sida. De går där brevid en för att bära en del av ens smärta och oftast frågar dom aldrig. Enda anledningen till att man sårar dem är för att man inte klagar/berättar hur tung bördan just nu är att bära. För det enda de vill är att få vara en del i det. Dessutom så underlättar det otroligt mycket för en själv när folket runt får veta, när det inte är hysch pysch nå längre, när det är helt okej att få ha ont i kropp och själ, när man inte längre behöver vara den starka människan. För man är inte stark om man inte klarar att bryta ihop och sedan resa sig igen. Ingen ska behöva bära någon annans HELA börda, men som nära vän/anhörig bär man gärna en del för att underlätta.
Anledningen till att jag mår så mycket bättre nu är just för att jag insåg att jag inte behöver bära allt själv, folket runt mig vill vara en del i min kamp och anledningen till att dom försvinner när det är som tyngst är endast för att jag stöter bort dom. Nu när jag kan dela mina tankar/känslor/smärta med folk så känner jag mig inte som den sista människan på jorden. Folk vet när min smärta är som värst, jag döljer den inte för mina nära. Men man ska känna mig bra för att veta när jag inte mår bra. För utåt kommer jag alltid le och säga att allt är bra.
Det är ingen annan som kan simma åt en, de kan vara din livboj för stunden men i slutändan är det ändå du som måste simma själv för att inte drunka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar