Nu kan man nog säga att sommaren är över och hösten har kommit till oss. Men jag kan inte dirket säga att jag är ledsen. Jag gillar höstan och dess färger, dom är underbara och gör en till ett litet barn på nytt. Jag älskar lövhögar och att se igelkottarna förbereda sig för vintern i dom. Man kan skapa så otroligt mycket och vackra saker av höstlöven och när man går ut och fotor får man verkligen färgsprakande fotografier. Jag är nästan beredd att säga att den vackraste årstiden här uppe är hösten (men den härligaste är våren). Det är rätt så härligt att hjälpa mamma och pappa att städa undan i trädgården inför vintern. Att stå där och kratta, samtidigt som man rensar hjärnan på tankar. Krattning tycker jag är ett jätte bra sätt att ta ut sina aggressioner med. Luften blir tyngre, men på något sätt fräschare på hösten, jag älskar att vara ute i skogen med pappa. Jag minns en höst när farmor fortfarande levde och vi gick iväg till "hoppmossan" ovanför stugan för att göra av med den där barnsliga energin man har när man är liten. Det var något vi gjorde tillsammans med farmor och av någon underlig anledning slutade "hoppmossan" att fungera efter att hon somnade in. Det försvann som med henne. "Hoppmossan" var en mossa som fungerade som studsmatta och sviktade då man hoppade. Tänk vad underligt att saker kan dö med en människa, jag undrar varför det blir så? Man slutar göra saker man alltid gjort för att man inte träffar en människa något mer. Det kanske är något i psyket som gör det. Att man accosierar allt för mycket till den människan att man själv tappar stinget och att psyket då säger till en: det fungerar inte längre. Och vi människor bara accepterar det. Vem vet?
Nåja nu har ni fått en hel del att läsa :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar