Vad säger leendet som ler mot dig egt?

Ett leende kan dölja mycket. När du möter en människa, funderar du då någon gång på att leendet och svaret "det är bra" egt kan vara en sköld för att folk inte ska förstå? Inte förstå vad som döljer sig i ens själ.. Leendet är utsidan, men insidan gråter och bryts i bitar. Att människan som ler mot dig, egt kanske skulle vilja säga: jag mår skit, jag bryts snart sönder. Det finns så många som bryts sönder in ifrån, men inte säger ett ljud förren dom fallit ner i gropen och inte orkar jobba sig upp ensam. Dom kanske inte har någon som är beredd att stötta en, eller så kanske dom vill visa sig "starka". Men alla människor måste få "misslyckas" för att kunna "lyckas". Ibland undrar jag om frågan hur är det med dig, bara är ett dumt påhitt för att folk ska låtsas bry sig om en, men egt är dom inte intresserade av att veta sanningen. Om man bryr sig tror jag att man bara vet hur det är. Jag använde skydds barriären och svarade människor: man mår som man förtjänar. Det var ingen lögn, men inte heller sanningen. Dom som var runt mig visste och dom frågade aldrig: hur mår du/hur är det? Det är jag dom evigt tacksam för. För jag hatade den frågan, vad säger man liksom? Jag får fortfarande frågan: kan du någonsin vara arg? Eller så säger folk: du är alltid så glad. Jag har bara ett enda svar: ja jag kan vara arg, ledsen och jag hata livet samtidigt som jag älskar livet. Jag ler mot dig, men det betyder inte att jag är glad, inte heller att jag är olycklig. Det betyder bara att jag inte vill att du ska veta/förstå vad som händer inom mig. Jag tillät inte andra förstå, men dom som stod/står mig nära förstod ändå och jag blev arg på dom, jag skrek åt dom, jag "hatade" dom. Det ångrar jag idag, jag ville så klart att dom skulle förstå innerst inne, jag hatade dom aldrig och idag kan jag verkligen inte göra annat än att älska dessa människor. Dom stod och står fortfarande vid min sida. Dom vet när mitt leende egt säger: livet suger, jag går snart sönder. Och dom vet när jag ler för att jag är glad/lycklig. Jag tillät inte folk få veta vad som hände inom mig innan det var försent. Då jag rasat totalt, då mitt leende inte gick att pressa fram längre. När ensamheten var min bästa vän, då förstod alla att deras hjälp inte kunde hjälpa mig.. Att jag behövde mer hjälp än så. Men deras hjälp hjälpte mig att orka le några extra dagar. Att jag idag orkar le mot människor även om jag skulle vilja gråta/skrika för att dom skulle förstå vad som hänt. Att mitt rum inte längre är min bästa vän, utan att jag umgås med människor. Människor som styrker mig och får mig att le för att jag älskar deras sällskap.

Jag skäms inte för min historia, det är det här som har byggt mig, som har gjort mig starkare än jag någonsin kunnat tro. Jag vill inte heller någon sympati, för det hjälper ingen och det gör inget ogjort. Det jag ist vill är att du kollar en gång till när din kompis ler. Är det täckmanteln som döljer tårarna eller är det lyckans signal? Hjälp din kompis att orka bryta ihop och res er sedan tillsammans med denna människa.