Jag tror att vi alla någon gång sagt: "Det här kommer jag att minnas för resten av livet" och ändå har man glömt bort det efter något år. Saker man sedan skulle vilja glömma bort, ja dom har satt sig på hornhinnan för att bli kvar och plåga en länge. Hela tiden får vi nya minnen som ersätter dom gamla, man skulle egt kunna säga att vi har vår egen "hårddisk", ibland måste den tömmas för att få plats med det nya. Den stor skillnaden är väl att hårddisken som sitter i oss sköter det automatiskt och vi är inte medvetna om vad som försvinner, medan när vi sitter vid en dator så ser vi vad vi tar bort och kan själva välja vad vi vill ha kvar.
Det som däremot alltid kommer att följa en, det är kärleken. Kärleken till sig själv, om man inte har någon annan/annat att lägga kärleken på. Men jag tror ändå att dom flesta människor har någon annan/annat att lägga sin kärlek på och desto mer kärlek man törs ge, desto mer får man tillbaka. Men minnena från förr kan ställa till det, ibland vet man inte om man ska våga satsa för det kan ju bli tokigt igen. Men när man väl vågar ja då kommer dom gamla minnena vara som bortblåst.
"Minnena kommer och minnena går men kärleken den består".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar